Tillsammans utmanar de hopplösheten

Renés bakgrund i grov gängkriminalitet och Danyellas rötter i kyrkan har gett dem unika möjligheter att bryta perspektiv mot varandra. Att ge tillhörighet, villkorslös kärlek och hopp inför framtiden har blivit deras gemensamma redskap i kampen för människor vars omgivning ofta har gett upp hoppet och ser oddsen för en förändring som obefintliga.

René Lobos sitter ensam i en säkerhetscell, på säkerhetsavdelningen i ett säkerhetshäkte någonstans i Sverige. Cellen är tom, förutom en säng, för att han inte ska kunna använda inventarier för att skada sig själv. 

En liten matlucka öppnas då och då när måltiderna serveras. Sköter han sig får René duscha varannan dag, men återkommande regelbrott gör att luften ofta känns instängd.

En uppsökare som heter Pia knackar på dörren, sätter sig sedan på huk bredvid René för att samtala. Hon ser igenom den tuffa ytan och den kriminella bakgrunden och vill veta vem han egentligen är. Och vilka drömmar han har.

– Pia var den första vuxna personen jag mötte som inte kom ovanifrån. Hon valde att gå in i den här ogästvänliga säkerhetscellen, att komma ned till min nivå och prata med mig där jag befann mig. Jag blev stressad, men det var hon som fick mig att bestämma mig för att jag skulle lämna det kriminella livet, säger René Lobos i dag.

2015 begår René sitt sista grova brott. Han grips och ligger på backen med händerna bakbundna. En polis som sitter bredvid honom klappar honom lugnande och säger sedan vänligt: ”Det kommer att bli bra nu”.

”Hur kan du säga det?” tänker René, men snart ska han få svaret. Hade han inte åkt fast just den här gången hade han nämligen inte fått träffa fängelsepastorn.

– Han var den enda personen på fängelset som jag tyckte om att prata med. Han hade ju tystnadsplikt, förklarar Rene och ler.

– Jag hade sömnparanoia och var full av ångest men när fängelseprästen besökte mig, spelade gitarr och bad, var det som om vi lämnade den där trånga cellen samtidigt som en gudsnärvaro fyllde oss. Jag hade aldrig tidigare känt mig så fri. Tidigare, när jag kände sorgen komma och ville gråta, kom ett raseriutbrott istället. Nu kunde jag gråta.

Innan jag träffade René var jag jättedömande. Jag frågade mig hur man överhuvudtaget kunde bli kriminell i Sverige med tanke på allt stöd och alla möjligheter som finns. Jag var uppvuxen i en bubbla, med trygghet och kyrka

Danyella kommer från en helt annan värld. Hon har en kristen bakgrund där hennes pappa i dag är pastor. Hon kom till Sverige med föräldrar och två systrar och fick sedan ytterligare tre systrar i Sverige.

– Kyrkan blev helt central för oss som familj, vi var där nästan varje dag – söndag som vardag. Som 15-åring fick jag en personlig upplevelse av Gud för första gångan, berättar Danyella som då insåg att hon var kallad av Gud.

När hennes föräldrar kom till Sverige 1985 stod deras äktenskap vid ruinens brant.

– De hoppades kunna rädda sin relation genom att flytta till Sverige‚ men det lyckades inte, konstaterar hon.

– Pappa var ateist och levde mest för pengar medan mamma i sin desperation började gå till en kyrka där hon blev frälst. Då blev även pappa nyfiken och följde med till församlingen, fortsätter Danyella.

I församlingen hittade även hennes pappa en tro på Jesus. På köpet fick han ett räddat äktenskap. Första gången René och Danyella träffades var i en församling i Stockholm runt 2007. Då hade René ingen aning om vem Gud var och förstod inte nåden eller varför Gud skulle vilja förlåta. Nio är senare träffades de igen.

– 2016 träffade jag Danyella i Hillsong efter att jag hade döpt mig. Hon kände igen mig, kom fram tillsammans med sin syster och hälsade. ”Ja, just det – det är ju hon!” tänkte jag.

De blev snart ett par vilket innebar att två helt olika världar möttes. 

– Innan jag träffade René var jag jättedömande. Jag frågade mig hur man överhuvudtaget kunde bli kriminell i Sverige med tanke på allt stöd och alla möjligheter som finns. Jag var uppvuxen i en bubbla, med trygghet och kyrka, berättar Danyella.

– Sedan började jag inse att förutsättningar kan saknas när människors barndom har blivit helt förstörd. Jag såg en helt annan sida av Sverige och insåg att en del människor aldrig blir inkluderade i vårt land. Inte ens i kyrkan, lägger hon till.

Danyella är utbildad försäljningsingenjör och jobbade ett tag i bryggbranchen med fokus på att jaga siffror och vinster.

– När jag såg moralen, etiken och det som skedde bakom fasaden sade jag ”Nej, det där livet vill jag inte ha”. Jag började arbeta socialt istället och upptäckte att det inte finns någon lön i världen som går upp emot den ersättning man får när man kan hjälpa en annan människa, berättar hon.

– Jag upptäckte också att nåden och kärleken förändrar människor. Jag har i dag lärt mig att tro på folk som inte ens tror på sig själva. Det har varit en strid inom mig, men jag skulle inte vilja byta en dag från mitt nuvarande arbete med det som jag höll på med förut. Jag är så tacksam. Vi får gå i Guds kraft, i Guds förstånd och inte i vår egen kraft som är begränsad.

Vi går tillbaka i tiden; året efter att Danyellas föräldrar kom till Sverige anlände även René, knappt ett år gammal, tillsammans med sin mamma. Hans pappa hade flyttat från Chile redan året innan, med målet att skapa en bättre tillvaro för familjen här i landet. Viljan fanns, men inte förutsättningarna. 

– Pappa brottades med ett missbruk, bar på mycket självförakt och hade svårt att älska sig själv. Han bedövade sina smärtor och ångest med alkohol och droger vilket ledde till att han förstörde det som kom i hans väg, förklarar René.

Pappan var death-metal-rockare, höll på med mörk magi och sökte sig till satanism. 

– Mamma lämnade sitt språk, sitt land, sina rötter och sin familj och skötte två jobb i Sverige för att familjens ekonomi skulle fungera, fortsätter han eftertänksamt.

Hon orkade ett tag. 1992 lämnade hon och barnen Renés pappa, men den dysfunktionella relationen fortsatte. 

– Mamma var extremt medberoende. Jag själv anklagade henne för att hon inte stannade hos pappa. Trots att vardagen hade varit fylld av våld, droger och kriminalitet såg jag ändå upp till honom, berättar René, som sökte sig till kriminella i sitt sökande efter en fadersgestalt. 

– Jag lärde mig tidigt att ljuga och att försvara min familj och min pappa. Jag var rädd för att förlora det jag hade. När jag dämpade min ångest med mat, blev sedan mobbad i skolan för att jag var så stor och hade mörkt hår. 

René gillade skräckfilmer, som präglades av mörker och demoner.

– Jag hade vuxit upp i rädsla, jag drogs till mörkret, eftersom det var det enda jag kände till.

En dag hamnade René i ett slagsmål på skolan och fick ett utbrott där allt raseri kom ut. Det våldsamma slagsmålet ledde till att han fick vänner, helt plötsligt blev han sedd och respekterad. René flyttade så småningom till sin pappa, det var det enda han ville.

– Det blev katastrof. Jag var endast 16 år när jag började jobba med min pappa, som redan var djupt involverad i kriminalitet. Pappa var min första kompanjon i brott. Brotten blev sedan grövre, grövre och grövre. 

Eftersom de skedde på natten klarade han inte av skolan på dagtid och hoppade av.

År 2010 introducerades René till ett gäng av sin far. 

– När jag träffade dem mötte jag mörker på mörker på mörker. Det var vidrigt, ändå sögs jag in i det och några månader senare blev jag gängledare. För första gången i mitt liv uttryckte pappa stolthet över mig. Det tog 26 år.

År 2013 blev pappan sjuk i cancer.  Renés satt ensam vid dödsbädden och ville att han skulle säga förlåt så att han själv kunde be om förlåtelse för saker han ångrat.

– Jag krävde ett förlåt men fick inget. Han instruerade mig istället om olika brott. När pappa sedan dog blev det kolsvart. Jag började missbruka på ett sätt som var demoniskt. Jag pratade med demoner under mina rus, ingen ville längre ha med mig att göra.

– Pappas död ledde till att jag kunde ta  steget mot en tro på Jesus. Först senare fick jag reda på att pappa hade blivit frälst innan han dog, tillägger René tacksamt.

Hillsong anordnade möte i Clara kyrka, en kyrka där Renés pappa hade hjälpt till att dela ut soppa till uteliggare. Under lovsången infann sig samma känsla hos René som när fängelsepastorn sjöng och spelade gitarr i cellen.

Foto: Privat

Mötet med uppsökaren, polisen och fängelsepastorn i början av den här artikeln skulle bli viktiga händelser för Renés väg till upprättelse. Hans mamma skulle också spela en nyckelroll vid själva vägbytet. Trots att det var mycket som hände i hemmet som inte borde ha hänt, hade hans mamma bilder av Jesus på korset i lägenheten. ”Vad är det för Gud som mamma tillber med tanke på allt hon får gå igenom?” tänkte René och fick tidigt en motvilja mot Gud.

Väl ute i frihet efter beslutet att lämna det kriminella livet hade René fortfarande panikångest, trots att han hade sex olika coacher och flera program som skulle hjälpa honom att bli drogfri. Då ringde hans mamma och sa: ”Jag har hittat en kyrka.” 

Det var inte den första. Hon hade besökt otaliga kyrkor, från katolska kyrkan till Jehovas vittnen, men den här gången var hon påstridig. Argumentet som avgjorde saken för René var: ”Följ med en timme, så bjuder jag dig på mat sedan”.

Det var Hillsong som anordnade möte i Clara kyrka, en kyrka där Renés pappa, mitt i sitt eget mörker, hade hjälpt till att dela ut soppa till uteliggare. Under lovsången infann sig samma känsla hos René som när fängelsepastorn sjöng och spelade gitarr i cellen.

I slutet av mötet ställdes frågan: ”Vill du ta emot denna kärlek från Jesus”. Efter en inre kamp räckte René upp sin hand som ett tecken. Han beskriver själv det dramatiska ögonblicket:

– Mina tårar sprutar. Jag gråter, gråter och gråter. Jag hade aldrig gråtit av lättnad förut. Något i mitt bröst försvann. Panikångestattackerna på kvällen fanns inte kvar. Jag såg min mamma och min syster med nya ögon. Jag ville be alla om förlåtelse.

För att förstå målgruppen bytte Danyella för sju år sedan jobb för att komma nära dem hon ville hjälpa. Hon skulle komma riktigt nära eftersom hon började på ett SIS-hem, vilket var en tuff miljö redan då. René var lite fundersam när hans fru tog steget.

– Att sitta på ett kontor i innerstan och sedan hoppa över till att börja arbeta på SIS, det var verkligen ett stort steg. ”Det här kan bli jobbigt” tänkte jag. Hon kunde ju ha börjat som kontaktperson eller något liknande men hon hoppade rakt in där allt sker, säger han.

Danyella beskriver hur personalen på SIS idag går på knäna på ett sätt som aldrig tidigare. Det viktigaste målet är nu att hålla tjejerna levande så att de inte tar livet av sig. Det är därför de hålls inlåsta och isolerade.

– Tyvärr så ser det ut så idag, konstaterar hon.

Våren 2019 blev René kontaktperson för Betz Assefa, som hade varit tungt kriminell i 20 år. Danyella var då bästa vän med Betz lillasyster medan René och Betz kände varandra sedan gammalt. Betz hade dessutom varit på Renés och hans kompis bönelista – omedvetna om varandra – under en tid. Rene beskriver sin vän som vilsen, arg, sårad, hämndlysten och svag.

– Han var alldeles fylld av vrede och hade en mörk och tom blick, minns han.

Betz Assefa beskriver själv hur han mådde: 

– Jag hade ett mask av att vara våldsam och utåtagerande för inte visa min sårbarhet. Hos familjen Lobos mötte jag en villkorslös, äkta kärlek som ville mig väl. Jag hade tidigare inte varit beredd att att se och ta emot den här kärleken och hjälpen. De kände sig trygga med mig och det som fick mig att verkligen ta emot hjälp den här gången var att jag såg att de inte hade några baktankar, berättar Betz

– René sade: ”Bror, jag vet var du har det tufft. Kom hem till min familj så löser vi det”. Jag bodde hos dem i tre månader. Jag fick se hans nya liv och insåg att den förvandling han hade upplevt kunde ske tack vare att han tog emot hjälpen som fanns runt omkring honom.

– Jag fick en bekräftelse på att det var viktigt att ta emot hjälp och omringa mig med människor som vill hjälpa dig. René uppmuntrade mig hela tiden: ”Jag tror att det här kommer att gå bra…Det här kommer att fungera.” Jag litade på honom. René hjälpte mig med allt även om jag själv var skeptisk. Jag såg mig som ett hopplöst fall som bara väntade på att få dö, berättar Betz Assefa.

– De gav inte upp. Jag sov i deras sköna soffa i tre månader, lekte med barnen och lagade mat samtidigt som vi drömde om en framtid där vi skulle tjäna Gud tillsammans.

2019 började Rene och Danyella att i samråd med polis och sociala myndigheter jobba med avhopparverksamhet. De har hjälpt andra verksamheter med den kunskap de har inom målgruppen, men startade för ett år sedan en egen verksamhet för att kunna sätta målgruppen i fokus och inte bara driva verksamheten för pengarnas skull. De har sett vad som fungerar och vad som inte fungerar när man ska hjälpa människor som hamnat vilse.

Från och med i höst har de via sitt bolag Parakletoz (parakletoz.com) uppdrag för Heart of Evangelism att växla upp arbetet att hjälpa människor ut ur en destruktiv livsstil. De kommer att rekrytera kontaktpersoner runt om i Sverige och även slussa människor till Heart Center i Stockholm där det finns program, föreläsningar och aktiviteter. I förlängningen ser de både arbetsträning på företag, familjehem och skyddades boenden.

Danyella kommer även att knytas till Barmhärtighetens hus, stödboendet för unga kvinnor i Östervåla. Medan hon jobbar administrativt, med redovisning och ekonomi, träffar René ofta kommuner, företag, kyrkor och föreningar, samt har föreläsningar där han beskriver hur man kan arbeta med målgruppen. Han har även mycket kontakt med polisen.

– Vi kommer att jobba mycket på kontaktmannaskap i början. Ofta är det inte familjen i sig som är problemet utan det är ungdomen som av olika anledningar har hamnat i fel spår. Då jobbar vi med att handleda familjen, beskriva vad medberoende är för något och fokuserar på att barnet ska kunna komma tillbaka till familjen.

Vilka nycklar finns för att hjälpa människor ut i frihet?

– Trygghet och relationer, att få en gemenskap där man kan lita på sin omgivning. Och där omgivningen står kvar när de själva misslyckas, förklarar Danyella. 

– Sysselsättning är också avgörande, annars sitter ungdomarna bara hemma. Att börja drömma om framtiden är en annan nyckel, fortsätter hon och nämner flera iögonfallande exempel på människor som rest sig ur askan och idag har ansvarsfulla arbetsuppgifter i samhället.

– När jag läser deras papper och ser deras kriminella bakgrund tänker jag ofta: ”Det här är inte samma person som jag nu känner”.

Både René och Danyella betonar vikten av företagare vågar anställa personer som vill lämna en destruktiv livsstil.

– Där kan vi gå i god för människor, vi kan visa att de har skött sig under ett år tillbaka. Det behövs i första hand inte ett stort företag, utan ett stort hjärta. Att hugga ved på landet kan ju vara jättebra när man inte kan vistas i Stockholm, säger René och beskriver hur en del unga behöver lära sig att leva ett vanligt liv i största allmänhet.

– Det vet inte hur man hänger tvätt, kokar ris, hur en spis fungerar, hur man byter TV-kanaler. När de inte klarar av något som är självklart känner de sig dumma och då blir det lätt frustration och aggression. Att de inte kan handlar i grunden ofta om att ingen har sett dem eller har haft tålamodet att lära dem, förklarar han.

René beskriver även hur träning och fysisk aktivitet minskar ångest och frustrationer, sätter igång motoriken och tar bort abstinens.

Det handlar också om att hitta roten till problemen när kriminalitet, droger, dåligt umgänge, psykisk ohälsa och medberoende flätas in i varandra. När någon blir rabiat, aggressiv och vräker ur sig svordomar gäller det att skala av, förstå vad som hände och komma fram till orsaken, menar han.

– Det kan vara sår från jobbiga händelser eller beteenden och vanor som har förföljt familjen i generationer. Det är viktigt att jobba med dessa sår så att de inte förvärras. Är man trasig inombords kommer en krasch så småningom. Jag själv slutade att begå brott och fick sysselsättning, körkort och utbildning men behövde även jobba med mig själv, mina attityder och beteenden, förtydligar René.

– Man måste som förälder också lära sig att förstå sina barn. Man kanske har sårat dem utan att ha varit medveten om det. Eller så har man kanske varit orättvis och gett ett annat syskon mer uppmärksamhet. En frånvarande pappa är ofta en orsak till problem. Som pappa kanske jag har gett dem allt, men inte har gett dem tid.

– Jag själv fick det jobbigt när kristna pratade om sin far i himmelen eftersom jag hade en helt annan bild av vad en pappa är. Jag sökte min fadersroll bland kriminella. Nyckeln var att lära känna Gud som en far som älskar mig, förklarar René.

Vad kan kyrkor och enskilda göra för att närma sig den här målgruppen?

– De som har varit kristna under lång kan bekräfta dem som kommer, vara som en far och en mor. Vi vill ge verktyg så att de kan bli involverade. De behöver närma sig, lära känna dem på ett sunt sätt och våga tro att Gud kan göra verket i dem. Den del vill jobba men är inte klara med sig själva och förstår inte målgruppen. I den processen är vi en resurs, säger René och får medhåll från Danyella:

– Jag har inte den bakgrunden, men är mig själv och bjuder på mig själv. Det handlar om att komma närmare och att vara äkta. Min trygghet är René, han kan målgruppen, säger hon.

Danyella utreder familjer som kan ta emot människor som familjehem eller som kan vara kontaktpersoner.

– Kontaktmannaskap innebär att vara en förebild men också veta vad de konkret behöver hjälp med. Att vara en kontaktperson innebär att man ser varje steg och frågar sig varför problemen uppstått. Om vi inte försöker att förstå människor kommer vi inte att kunna hjälpa dem, avslutar hon.

Text: Ruben Agnarsson

Foto: Rickard Eriksson