på plats fem dagar efter kriget
Redan som liten läste Sebastian om de båda världskrigen.Dessutom fick han med sig berättelser från sin pappas morfar som var en norsk krigsveteran.
– Nu var det pandemi, inflation, motsättningar. Jag upplevde att det var krigstider, därför samlade jag några kristna ledare för att be till Gud i slutet av 2021.
– Jag satt hemma och såg invasionen 24 februari 2022. Då greps mitt hjärta och jag kände att jag ska åka dit, berättar Sebastian.
I nästa stund var två flygbiljetter till Polen beställda och tillsammans med kollegan Kenneth Lillqvist reste han. När Sebastian några år tidigare var på en evangelistkurs i Tyskland mötte han en polack, Marcin Augustyniak. Vid en bönestund sa Sebastian till vännen att han kommer att vara en nyckelspelare och samlande kraft i Polen på en plats dit många människor söker sig. Marcin log och svarade ”brother, I live in England”. Men hur det nu var så flyttade Marcin efter en tid till Lublin, helt nära gränsen till Ukraina.
– Så vi ringde honom när vi var på väg och fick bo där, säger Sebastian.
Samtidigt hade en dansk pastor, Erik Andersson, fått samma känsla som Sebastian och även han kom till Marcin Augustyniak, och de kallade samman flera kyrkliga ledare från båda sidor gränsen till ett möte. Nu hade desutom Magnus Landegren från KLM, kristna läkare och medicinare, hört av sig och talat om att de hade en trailer full av medicinsk utrustning som de ville få in i Ukraina.
– På pastormötet sa jag att bilen från KLM måste in i landet. Ingen erbjöd sig. Men Andrej som hade jobbat i tullen sa att han kunde hjälpa till, berättar Sebastian.
Sagt och gjort, snart var de på väg med hjälp av en chaufför.
– Det var kanske tvåtusen bilar som körde över gränsen på flykt in i Polen. Bara vi åkte åt andra hållet.
Detta var 29 februari, fem dagar efter invasionen, innan etablerade hjälporganisationer hunnit mobilisera.
– Vi möttes upp av läkaren Rudy Myhovych i ett lager där det var fullt kaos. Jag sa åt honom att han måste ordna ett nytt lager, anställa personal med medicinsk kunskap, skaffa kylar och ordna så det går att köra intill med lastbil. Jag gav honom pengar för att starta och lovade stå för kostnaderna framöver, berättar Sebastian.
– Jag hade ingen kunskap och visste inte hur det här skulle gå till, men fick till mig vad som skulle sägas.
Under åren som kristen har Sebastian lärt sig att lita på att Gud är med, därför vågar han kliva på när han får en ingivelse som han tror kommer uppifrån.
– Vi åkte tillbaka till Polen, och då var nästa uppdrag att hitta ett logistikcenter där. Med hjälp av borgmästaren kunde det ordnas.
Logistikcentret blev en hub för flera andra länder och har fortsatt fungera som en pipeline för olika hjälpinsatser. På den ukrainska sidan växte Rudy Myhovychs organisation fort.
– Med hjälp från olika håll blev det väldigt stort, på ett och ett halvt år har 1000 ton medicinsk utrustning gått in den vägen, säger Sebastian tacksamt.
Sebastian Staksets identitet som ”gangsterrapparen som blev frälst” var det ingen som kände till i Polen eller Ukraina. Dit kom han som hjälparbetare.
– Allt det här var så oväntat, det var inget jag var van vid, jag har ingen erfarenhet över huvud taget. Men jag hade organisatoriska färdigheter, jobbade hårt och fick så goda kontakter. Vi kunde skaffa fram vad som behövdes vartefter.
– Jag hade haft en ganska tung period där så det var bra tajming, säger Sebastian.
Tillsammans med Toni Gadd och Livets Ords nätverk i landet kunde även fem transitcenter upprättas inne i Ukraina, där flyktingar kunde stanna kortare eller längre tid på sin väg västerut. Med förundran och en ton av förvåning konstaterar Sebastian att det hänt många mirakler på vägen. Till exempel när bomberna hade slagit ut hela elförsörjningen. Det var iskallt, människor frös. Med kaminer skulle man kunna hjälpa dem.
– Vi hade ett möte och jag sa att vi kommer att dela ut tusen kaminer. Några tyckte det är för mycket, kanske vi kan klara 200. Men vi hittade en fabrik där som kunde tillverka.
Kostnaden var 300 dollar inklusive ved så satsningen skulle innebära 300 000 dollar. På olika vägar gick den livräddande insatsen i lås.
– Vi åkte från Lviv till Kiev i totalt mörker. Vi kom till en sönderskjuten by där torget fylldes av gamla, trötta, frusna människor. I Izum fick vi dela ut kaminer och skrev en lista på dem som inte fått så de kunde få nästa gång. När våren kom och allt sammanfattades var det tusen kaminer, säger Sebastian med glädje.
Ett annat exempel är de fem bagerierna i fem olika städer som startades på Sebastians initiativ, trots att han den gången hade blivit ombedd att inte dra igång några fler projekt med tanke på kostnaderna. Och så är det medicinväskorna till frontlinjen, ett projekt som pågår just nu. Vid ett digitalt möte med bland annat affärsmän och läkare lyftes behovet av medicinväskor för att rädda livet på soldater vid frontlinjen. Då hörde Sebastian sig själv säga ”Låt oss ordna 500 väskor.” De kostar 1500 dollar styck, så det var ingen som riktigt ville haka på. Beslutet blev att beställa 60 väskor. Men när Sebastian kom hem väntade en överraskning.
– En göteborgare ringde och frågade ut mig om insatserna i Ukraina. Så sa han att han ville hjälpa till genom att gå till Posten och sätta in en miljon kronor. När han kom tillbaka hem kände han sig så glad över det så han ringde igen och sa att han sätter in en till miljon, berättar Sebastian och skrattar varmt.
– Så vi beställde 60 väskor till.
Efter detta valde företaget Apotea att vara med och satsa genom att bekosta ytterligare 130 väskor.
– Nu måste vi tro att vi kommer upp i 500, kommenterar Sebastian.
Månad efter månad har kriget fortsatt. Det har Sebastian och hans team också gjort. Det har blivit många resor och de stannar en-två veckor varje gång. Nästa resa är planerad till december, och frågan är hur elförsörjningen kommer att se ut i vinter. Varje resa innebär möten med sårade, rädda och förtvivlade människor. Med tanke på Sebastians bakgrund i kriminalitet och missbruk kan man tro att han skulle vara härdad. Men så är det inte.
– Det värsta har varit att se all död och förödelse, hur de civila har blivit slaktade. Att komma till en stad som är helt förstörd och det stinker lik. Att se blodiga barnkläder…Det är man inte beredd på. Jag har aldrig varit i krig innan.
Rädd blir han däremot inte förrän han kommer hem och tankarna kommer ifatt.
– Vi har varit i många farliga situationer, men med det liv jag har levt så är jag van vid adrenalinpåslag, då blir jag ganska lugn och tappar inte fattningen trots raketbeskjutning, säger han stillsamt.
Sebastian är noga med att påpeka att detta inte är en ensamshow utan ett teamwork med många involverade. Det är dock Sebastian som fått motta medalj för medicinska insatser av Ukrainas armé och fått träffa borgmästaren i Kiev.
– Han ville ge ett officiellt tack, och det är alltid roligt att få uppskattning. Men det är många andra som också förtjänar en medalj, säger han.
– Det här har gett så otroligt mycket glädjeämnen, tillfällen då man kunna hjälpa människor och skaffa fram saker som behövts.
Genom allt upplever han att Gud är med.
– När vi har varit i de mörka och jobbiga situationerna har vi ändå känt ljuset, känt hans närvaro. Han har lett oss på otroliga sätt, som man inte kan förklara på annat sätt än att det är Gud. Det är det som gör att man fortfarande kan känna kärlek, istället för hat och mörker, säger Sebastian eftertänksamt.
Den organisation som startades 2018 på Sebastian Staksets initiativ heter Heart of evangelism och har flera verksamhetsgrenar. Genom engagemanget för Ukraina har ännu en, Heart Mission, växt fram.
– Allting handlar om att hjälpa människor som lider och är i nöd, det är så det ska vara, säger Sebastian Stakset beslutsamt.
Text: Kerstin Schönström Foto: Rickard L Erksson