NU ÄR DRÖMMEN ATT HJÄLPA ANDRA
Två dagar i veckan kommer Renée till Barmhärtighetens hus i Östervåla. Där får hon påfyllning av omsorg, kunskap och gemenskap. Vägen till ett nytt, friskt och nyktert liv är inte enkel, men Renée strävar målmedvetet framåt. Ibland kommer minnena ifatt, men nu har de inte makten över henne längre. När Renée berättar om sitt liv försöker hon lyfta fram de fina minnena, sina kärleksfulla föräldrar och de roliga besöken hos mammas släkt i USA. Men skuggan av pappans alkoholism finns där. Och farmors elakheter har satt sig i bakhuvudet som sanningar om hur ful och dum Renée är. Hur det påverkade den lilla flickan förstod hon inte förrän i vuxen ålder. Som 14-åring utvecklade Renée en ätstörning, men fick hjälp via barnpsykiatrin. Trots det mådde hon dåligt och började självskada sig. – När vi åkte till USA det året var det första gången jag drack alkohol. Jag kommer ihåg hur det brann till och rann ner och jag kände ett lugn. Äntligen kände jag ingen ångest, jag kunde vara mig själv. Så det satte sig direkt, berättar Reneée. Vid nians avslutningsfest flödade alkoholen och Renée fortsatte sedan att dricka så fort tillfälle fanns.
– Jag älskade det. Och jag drack hur mycket som helst.
Gång på gång gick det överstyr. Ofta drack hon tills allt blev svart.
– Jag vaknade upp, mindes inget, skämdes och blev ledsen.
Så rullade det på.
Vid ett tillfälle när Renée var nykter utsattes hon för ett grovt sexuellt övergrepp vilket ledde till en fruktansvärt smärtsam tid så fylld av ångest och skam. Då kom även förträngda minnen upp från när hon var fyra år och också utsattes för övergrepp. År efter år försökte hon dränka minnena med alkohol. Varje försök till att plugga eller jobba gick åt skogen. Renée togs in på sjukhus för avgiftning flera gånger och det ena behandlingshemmet avlöste det andra. Dessutom levde hon i perioder i förhållanden som innebar både psykiskt och fysiskt våld.
Renée hade ingen kraft att bryta spiralen.
– Jag var så fast, så beroende. Och hade så hög tolerans att jag hällde i mig så mycket. Vid ett tillfälle när jag vaknade på sjukhus hade jag haft 4,7 promille i blodet. Det var ett under att jag överlevde.
Hon provade även kokain, ecstasy och marijuana, men alkoholen vann för den var enklare att få tag på.
– Till slut hade jag en konstant känsla av att jag inte ville leva längre. Trots att jag nu hatade alkoholen och inte ville dricka så kunde jag inte låta bli, säger Renée.
Parallellt med detta hade Renées mamma hittat en djupare tro på Gud, ordnat en bönekedja för dottern, och en dag gav hon en broschyr om Barmhärtighetens hus till Renée – som inte brydde sig om det alls.
Men så letade hon fram lappen och skrev i desperation ett meddelande till Kari Borgsö, föreståndare på Barmhärtighetens hus som står på kristen grund. Detta ledde till att Renée var en av de första som kom till boendet i april 2021.
– Jag hade sagt till Gud att om du finns så hjälp mig, annars vill jag dö.
– Här träffade jag bara snälla människor, det var så annorlunda. Och när Sebastian Stakset kom hit så bad han för mig. Då kände jag ”ja, just det – Jesus” och jag blev frälst på en gång, berättar Renée med viss förvåning i rösten.
– Så många människor har bett för mig i flera år. Böner är starka!
Här påbörjades en längre tid av rehabilitering på flera fronter. Allt i en nära, familjär och ärlig gemenskap.
Nu är det utslussning för Renée, och den får ta tid. Vissa behandlingsprogram pågår fortfarande men hon har också börjat plugga på distans. Allt har inte varit enkelt, och det har inte gått på räls, men nu känns livet fyllt av hopp.
– Rädslorna kan komma och jag blir äcklad av mig själv och alla minnen, men här har jag fått verktyg att hantera livet när det är tufft.
– Nu vill jag utbilda mig och drömmen är att hjälpa andra, och att få en familj med ett hem tillsammans med Gud. Men jag har lärt mig att jag måste ta saker långsamt.
– Nu lever jag ett riktigt liv, säger Renée tacksamt och hoppfullt.
Text: Kerstin Schönström Foto: Kenneth Lillqvist